Jan-Olov Carlsson, 2010-09-23

Vad har ”landgrabbing” för koppling till Lennart Hagerfors roman Mannen på ön? Eller varför förs tanken till det militära och koloniala förtrycket av Irak och Afghanistan under läsningen? Mannen på ön har, medvetet eller omedvetet, en skrämmande aktualitet trots att den beskriver kolonialismen i Franska Kongo på 50-talet.

På ett övergripande plan handlar Hagerfors roman om den klassiska kolonialismens sönderfall. Aktualiteten ligger i att kolonialismen aldrig försvann, den sökte sig bara nya former och skepnader. Det började med ett nykolonialt ekonomisk beroende, det har fortsatt med militära ockupationer som med koloniala drag bedrivs med ”världssamfundets” godkännande. Den senaste skepnaden är ”landgrabbing”, landrofferi. Kongo är också ett av de mest utsatta länder där mycket stora brukningsbara arealerna har eller är på väg att säljas ut. Matbristen och svälten ökar i stora delar av Afrika i takt med att de rika länderna nyttjar marken för egen konsumtion.

Lennart Hagerfors är uppvuxen i en missionärsfamilj som var stationerad i Kongo under tiden för den spirande självständighetskampen. Mannen på ön bygger på en historia som han hört av sin far och som kanske kan liknas med muntlig fabel om det nationella uppvaknandet. I Hagerfors tappning har det blivit en fascinerande och mångfacetterad roman.

I den strida Kongofloden mellan Brazzaville och Leopoldville finns en otillgänglig ö. En liten pojke från en by i närheten upptäcker en man på ön. Mannen finner sig till rätta, bygger en hydda och låter sig betraktas av allt fler nyfikna. Problemet är att det varken går att ta sig vare sig till eller från ön. Mannens närvaro får mytiska proportioner och högljudda krav riktas från kongoleserna om att den franska kolonialmalten ska rädda mannen på ön. Oron tilltar, kring floden samlas människor i tusentals och situationen blir alltmer spänd. Fransmännen förstår också det oroväckande i mannens frånvarande närvaro.

En ung kapten i franska armén, Jean Murat och hans kongolesiske sergeant Nlongi får guvernörens order att lösa situationen. I takt med Murats misslyckanden i uppdraget växer Nlongo. Deras inbördes relationer förändras vilket accentueras av Kitoko, från början Murats tjänstekvinna och älskarinna, söker styrkan i Nlongos famn. Murat är i grunden desillusionerad och drömmer om att återvända till Frankrike. Hans svaghet hånas av den rasistiske polischefen som med våld vill återställa ordningen. I persongalleriet och i diskussionen om Kongos framtid hörs också den svenska missionären och inte minst flickskolelärarinnan Madame Picot som med sin naiva idealism vill göra allt och alla gott.

Men Hagerfors låter också ett annat Kongo framträda i romanen. I byn där Matondo, pojken som upptäckte mannen på ön, bor, kräver byhövdingen ett ofattbart offer av pappan. I byns ögon betraktas mannen på ön inte som en symbol för frihet, utan ett ont förebådande andeväsen som måste blidkas. Den lantliga mytologin med andetro och offertradition existerar sida vid sida med det politiska och nationella uppvaknandet. Pojken Matondo står i skärningspunkten för Kongos framtid. Hagerfors avslutar roman effektfullt med att Matondo ropar ”Närvarande!”

För mig växer Mannen på ön som roman med ett visst avstånd till läsningen. I själva ögonblicket känns tilltalet alltför enkelt och stundom platt. Karaktärerna blir nästan karikatyrer, det allegoriska inslaget överarbetat. Men sedan, när jag ska skriva ner mina intryck, upptäcker jag:
Enkelt – men väldigt vackert. Allegorin är idérik och genomtänkt. Karaktärerna är effektfullt beskrivna med bakgrund av berättelsens perspektiv. Det är ett starkt drag av ömhet och respekt i Hagerfors sätt att beskriva Kongo. Det är en löftesrik roman skrivet av en starkt inlevelse och stora insikter. Lennart Hagerfors är trogen sina kongolesiska vänner och återkommer gång på gång med motiv från det hårt sargade och sönderslitna landet söder om ekvatorn. Respekt!

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.