Jan-Olov Carlsson, 2011-01-04

Ett gäng urskillningslösa mördare, empatiskt oförmögna och likgiltiga för andras lidanden rör sig i ett laglöst land i gränstrakterna mellan amerikanska södern och norra Mexico i mitten av 1800-talet. De sätter upp egna spelregler och normer. Cormac McCarthys roman Blodets meridian är lika brutal och kompromisslös som den är mästerlig. Den är en hypnotisk mardröm. Det enda som kan mäta sig med människans ondska är naturens brutalitet.

Det finns en verklighetens förlaga till Blodets Meridian. Cormac McCarthy bygger sin roman på en verklig händelse, nedtecknad som en soldats upplevelser av att rida med Glantongänget. När amerikansk-mexikanska kriget upphörde 1848, stannade en grupp militärer kvar i området under ledning av John Glanton. De livnärde sig som skalpjägare på indianer, men urartade tämligen omgående och mördade, våldtog och skövlade allt mänskligt som kom i deras väg.

McCarthys låter berättelsen skildras genom ögon på en ung man. I romanen är han inte ens namngiven utan kallas endast ynglingen. Ynglingen deltar i vanvettigheterna, även om det sker från en tillbakadragen roll i sammanhanget. Någonstans anar man emellertid ett samvete bland alla samvetslösa. Eller åtminstone någon som kan påverkas och förändras. En desto mer central gestalt bland gängmedlemmarna är domare Holden. Han tornar upp sig som en hårlös jätte, verbal som en domedagsprofet och med kunskaper i västerländsk filosofi. Han inkarnerar den yttersta ondskan, inte sällan till salvelsefulla bibliska liknelser. Under de ständiga förflyttningarna avbildar han med vetenskapligt intresse föremål och platser från indiankulturer samtidigt som han utplånar och förgör dess utövare utan minsta kval.

Glantongänget rör sig genom stora ökenområden bortom all civilisation och allt civiliserad. De blir förvildade och förråade. Trötthet, törst och hunger, men även våldsamt alkoholintag, gör dem avtrubbade och omänskliga. Skildringen är som en långsam och utdragen nedstigning i helvetet. Det är en avbildning av den amerikanska västern som vi aldrig fått se den. Det finns inga hjältar eller hederliga dueller. Sheriffen kommer aldrig och de ädelmodiga, både bland vita och också indianer, är lätträknade. Laura Ingells Wilders lilla hus på prärien känns långt borta. Vilda västernromantiken kommer att ha svårt att finna fäste i den som läst Blodets meridian. Att det skulle ge en sannare och mer äkta bild av the Wild West har knappast varit McCarthys syfte. Blodets meridian handlar ytterst om ondskans former i mänsklig gestaltning. Den är tidlös och ständigt närvarande.

Och mitt i all denna grymhet och råhet och annat av den mänskliga naturens tillkortakommanden, finns ett stycke mästerlig naturskildring. Ibland tar det solbrända och ogästvänliga ökenlandskapen huvudrollen och människorna reduceras till skuggfigurer som släpar sig fram på sand och klippor, utelämnade och formade av den starkaste kraften av alla, naturen. Däremellan framstår människorna som förgörare med samma kraft som en naturkatastrof. I dessa beskrivningar och i kontrasten mellan den ”sanna” naturen och den mänskliga naturen är som McCarthys virtuosa förmåga ger sig till känna. I Blodets meridian förmedlas samma känsla som i hans briljanta dystopiska roman Vägen. I den utgör också det trasiga, fula och hotfulla landskap en viktig fond för de avtecknade mänskliga relationerna.

Det är en konst att skildra våld och ondska utan att bli spekulativt brutal. Cormac McCarthy skiljer våldet med stor realism, men också med distans. Det finns vare sig upphetsning eller överdrifter i den litterära beskrivningen. Det är ett sakligt konstaterande, obehagligt, oönskat, men inte desto mindre allestädes närvarande. Romanen skrevs redan 1984, efter Vietnamkriget, men före invasionerna av Irak och Afghanistan. Där Glantongänget fritt red över gränsen till Mexico för att skövla och mörda, reser sig idag ett vidsträckt stängsel som ska förhindra fattiga Latinamerikanare att nå USA. Jag vet inte om Cormac McCarthys skulle hålla med, men jag väljer att läsa romanen som en antimilitaristisk kritik av det ständiga övervåldet mot folk och stater, inte minst från västernhjältarnas eget hemland. Trots det påtagliga mörkret och den brutala ondskan lämnas man emellertid inte helt utan en strimma av hopp. Så varken i Blodets meridian eller i det riktiga livet. Barbariet kommer aldrig att stå oemotsagt.

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.