Vera Lynöe, 2015-06-29

Yvonne Hirdman har skrivit sin självbiografi: Medan jag var ung. Ego- historia från 1900- talet. Det är många gånger ett naket porträtt Hirdman målar av sig själv. Språket är rappt och går lätt att ta till sig men ligger ständigt på gränsen till att upplevas korthugget, avklippt.

Yvonne Hirdman, professor i historia, författare, hon som lanserade begreppet genus och som medverkat i flera statliga utredningar. Folkbildaren och socialdemokaten Gunnar och proletärförfattaren och hemmafrun Maj Hirdmans barnbarn. Med det släktbandet känns livet och gärningen som blev nästan logisk. Barnbarnet, Yvonne Hirdman, doktorerade på en avhandling om kommunistiska partiet, kom i kontakt med feminismen och blev en tongivande röst inom också det forskningsfält som då ännu var i sin linda, kvinnohistorien. Och hon blev professor tillslut. Och hon var småbarnsmamma när det tog fart och hon kämpade och saker blev ibland bara utan att någon förstod hur det gick till. Armsvetten när hon skulle hålla föredrag, rädslan hemma på badrumsgolvet.

 

Det börjar i barndomens Oskashamn, fortsätter vidare norrut till Malmberget dit familjen flyttade på 50- talet, med bil. Pappa kör och barnen i baksätet, utanför fönstret rusar granskogen förbi, tycks oändlig. Yvonne blir tonåring i Malmberget, börjar röka och åker bil på öde norrlandsvägar. Det är detaljrikt och för hennes generationskamrater är ingenkänningsfaktorerna många. Det gröna toalettpappret! Reklambladen! Fast det är svårt att få någon egentlig inblick i hur det faktiskt var, texten upplevs mer anekdotiskt än faktiskt betraktande och berättande.

 

När gymnasiet är över reser Hirdman åter söderut, till Stockholm och vidare mot vuxenlivet. Barnen som kom till, giftemål och småbarnsliv, cigaretter och 60- talets korta klänningar. Hon kämpar men det finns vänner som stretar på på samma villkor, kollektiva middagar och kollektiv ilska. Fast det är ofta ensamt också. Och tvivlande och irrande. Hit och dit och tillbaka och så plötsligt har boken om socialdemokratins historia skrivits. Och hyllats. Gunnars barnbarn. Romanutkasten och poesin blir kvar i anteckningsböckerna.

 

Och sedan in i akademin, den där dagens doktorander slåss om platserna men som då tycks ha varit så, åtkomlig? Var det så, enkelt? Dunklet i källaren under Kungliga Biblioteket, skrivmaskinen och sedan när datorn gör sitt intåg, disketterna. I akademin blir hon kvar, det bara blev så. Eller var det meningen från början? Det är som om livet bara händer henne. Som om hon inte är delaktig i sina egna beslut. Så kanske det var? Fast för att vara en historikers historia om sig själv upplevs boken påfallande osammanhängande, som en exposé över livet. Mer överblickar än djupdykningar. Kanske blir det så för att det helt enkelt är svårt att själv se trådarna som håller ihop och löper längs med det egna livet?

 

Hirdman reser bland minnen, tänker tillbaka. Försöker återskapa, minnas, förstå? För ingens historia är linjär eller ens begriplig. Undrande ser hon tillbaka, var det så? Ja, så var det. Eller? Ett sätt att reflektera som fungerade alldeles utmärkt i den gedigna boken om Alva Myrdal. Men när det gäller det egna livet upplevs frågorna som blir hängande i luften skymma sikten en aning. Gör att läsningen kommer av sig, tappar farten. Jag vill ju veta! Även om det inte går att svara på allt, livet och hur det blir tenderar ju som sagt att vara mer eller mindre obegripligt, så hade jag önskat en analys i alla fall. Nya tankar och reflektioner efter frågorna som ställs. 

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.