Mina Widding, 2018-06-05

Jag älskar Barmark. Det här är en bok vars språk jag badar i, flyter med och inte vet jag, glittrar i. Finner pärlor både här och var, metaforer som inte blir svulstiga (som många andra samtida, som jag upplever som "övergjorda") utan istället skapar poetiska bilder som jag kan tro på. Läs mina reflektioner över en poetisk läsupplevelse.

 

När hon besökte Bokcafé Pilgatan i våras frågade jag henne om hur hon skriver, hennes skrivprocess, och frågade hur mycket hon förberedde innan hon började skrivandet. Hon svarade att hon inte förbereder, utan mer skriver sig fram, att hon inte vill ta bort det ”magiska” i upptäckandet etc, inte veta för mycket om karaktärerna eller historien, för att behålla gnistan i skrivandet, nästan så pass att hon inte vill skriva om hon vet för mycket, det blir tråkigt, anledningen att skriva försvinner. Samtidigt har hon gjort ganska mycket research under skrivandets gång. Det där sökande skrivandet tycker jag om, att man inte bestämmer för mycket i förväg utan låter berättelsen styra. Samtidigt tänker jag att man kanske måste vara ganska säker på sitt eget berättande, sitt eget språk osv, för att kunna komma dit?
Jag har plockat ut några särskilda uttryck från stycket jag läste upp när jag hade med detta på ett av mina skrivcaféer, som jag tycker representerar ett poetiskt språk, ett bildspråk där bild och känsla är ett nytt uttryck, eller kombineras på ett sådant sätt att det känns nytt och vackert. Vad som är ”vackert” är förstås subjektivt, men för mig är dessa uttryck vackra för att de ger en ny bild, eller  uttrycker en bild kring något som känns oväntat och ovanligt, att man inte brukar se det på det sättet.
”När vi talar är det ett regn mellan oss”.
”Mormors berättelser tog plats i min kropp”.
”Kan vi inte byta ut de här kuddarna? De är så fulla av tårar”.
Berättelsen är en slags generationsroman. Jagberättaren berättar både sin egen, sin mormors och i viss mån även sin moders och sin dotters berättelse mot denna fond. Mormodern kom som flykting under kriget, från Norge, där hon lämnade efter sig en död make och (så småningom) en död son, men med en dotter i sin mage, som föds i Sverige. I Sverige hittar hon sin plats som först hjälp och sedan fru till en ensamstående änkeman. Det är på den platsen, den gården, som berättelsen utspelar sig, och platsen har lika mycket en huvudroll i boken som människorna har. Barnbarnet som nu flyttat tillbaka till detta hus för att bygga sin egen lilla familj på två, har fått veta att de inte kommer att få bo kvar. Släktingar till änkemannen gör anspråk på gården som de rent lagligen äger, men som barnbarnets familj har mycket större band till. Det kommande uppbrottet triggar berättelsen, hon måste  samla sina minnen kring mormodern och i samma skede berättar hon också om sig själv, sin mamma och sin dotter.
Läs den, bara gör det.

 

När hon besökte Bokcafé Pilgatan i våras frågade jag henne om hur hon skriver, hennes skrivprocess, och frågade hur mycket hon förberedde innan hon började skrivandet. Hon svarade att hon inte förbereder, utan mer skriver sig fram, att hon inte vill ta bort det ”magiska” i upptäckandet etc, inte veta för mycket om karaktärerna eller historien, för att behålla gnistan i skrivandet, nästan så pass att hon inte vill skriva om hon vet för mycket, det blir tråkigt, anledningen att skriva försvinner. Samtidigt har hon gjort ganska mycket research under skrivandets gång. Det där sökande skrivandet tycker jag om, att man inte bestämmer för mycket i förväg utan låter berättelsen styra. Samtidigt tänker jag att man kanske måste vara ganska säker på sitt eget berättande, sitt eget språk osv, för att kunna komma dit?

 

Jag har plockat ut några särskilda uttryck från stycket jag läste upp när jag hade med detta på ett av mina skrivcaféer, som jag tycker representerar ett poetiskt språk, ett bildspråk där bild och känsla är ett nytt uttryck, eller kombineras på ett sådant sätt att det känns nytt och vackert. Vad som är ”vackert” är förstås subjektivt, men för mig är dessa uttryck vackra för att de ger en ny bild, eller  uttrycker en bild kring något som känns oväntat och ovanligt, att man inte brukar se det på det sättet.

 

”När vi talar är det ett regn mellan oss”.

 

”Mormors berättelser tog plats i min kropp”.

 

”Kan vi inte byta ut de här kuddarna? De är så fulla av tårar”.

 

 

Berättelsen är en slags generationsroman. Jagberättaren berättar både sin egen, sin mormors och i viss mån även sin moders och sin dotters berättelse mot denna fond. Mormodern kom som flykting under kriget, från Norge, där hon lämnade efter sig en död make och (så småningom) en död son, men med en dotter i sin mage, som föds i Sverige. I Sverige hittar hon sin plats som först hjälp och sedan fru till en ensamstående änkeman. Det är på den platsen, den gården, som berättelsen utspelar sig, och platsen har lika mycket en huvudroll i boken som människorna har. Barnbarnet som nu flyttat tillbaka till detta hus för att bygga sin egen lilla familj på två, har fått veta att de inte kommer att få bo kvar. Släktingar till änkemannen gör anspråk på gården som de rent lagligen äger, men som barnbarnets familj har mycket större band till. Det kommande uppbrottet triggar berättelsen, hon måste  samla sina minnen kring mormodern och i samma skede berättar hon också om sig själv, sin mamma och sin dotter.

 

Läs den, bara gör det.

 

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.