Det började med Visby sommaren 1997. Tre unga män våldtar Josefin, 16 år, på en privat fest. Hon har varit attraherad av en av männen och också varit flirtig. Han är ledaren, den nästa ouppnåeliga erövringen från samma skola i Stockholm, och han är medveten om sin position. Det är han som anför gruppvåldtäkten och han ser till att deras version blir synkroniserad när det kommer till rättegången.
Josefin har ytterst motvilligt gått med på att anmäla dem för våldtäkt. Hon känner sitt underläge. Hennes självförakt växer i samma takt som hon stöts ut av omgivningen med glåpordet ”hora” efter sig. När den friande domen faller, faller också Josefin. Hon flyttar och bryter kontakten med allt och alla.
Oskar föll inte, han steg och gjorde karriär. Som f.d. landslagsspelare i fotboll är han på väg att kröna sin framgångssaga med ett PR-kontrakt med Fotbollsförbundet. Han har en uppmärksammad pappblogg och lever ett rosaskimrande familjeliv. Under familjens Thailandresa rämnar bilden. Han begår en ny våldtäkt med vådlig utgång. Samtidigt som han försöker sopa igen spåren med en härva av lögner dyker hotfulla sms och mejl upp som påminner om Visby 1997. Den splittrade trion från då måste börja träffas igen. Det är någon som hotar att rämna deras fasader.
Kring detta spinner Sara Larsson sin roman. Den första lögnen är en bladvändare. Intrigen är inte helt förutsägbar och den inte urartar i blodiga hämndexcesser. Där skiljer sig Sara från en annan Larsson, nämligen Stieg, som också utgår från mäns våld mot kvinnor i spänningsromanens form. På något sätt har man vant sig vid att mord ingår som naturlig ingrediens i underhållnings- och spänningslitteratur. Något mer ambivalent känner jag mig inför mäns våld mot kvinnor inom samma genre. Sara Larsson skriver detaljerat om våldtäktsscenerna. Övergreppen är grova och utstuderade. Det finns inget förmildrande i männens beteende. Det är vidrigt. De borde straffas hårt. Ändå går de fria. Till det yttre påminner gruppvåldtäkten en hel del om den uppmärksammade flaskvåldtäkten i Umeå där de tre förövarna friades av Tingsrätten. Men var går gränsen när den litterära formen tar över och förminskar ämnets allvar?
Frågan är alltså: hur klarar Sara Larsson av den svåra balansgången? Blir det för spekulativt? Förloras ämnets allvar i konstruerade intriger? Svaret blir: Den första lögnen består provet. Den berör. Jag fortsätter läsningen trots de invändningarna och ambivalensen.
Sara Larssons har ett budskap, ett syfte utöver att romanen ska bli kommersiellt framgångsrik. Ämnet väljs inte utan tanke. Jag trodde faktiskt att romanprojekt inspirerats av de uppmärksammade rättegångarna jag inledningsvis nämnde. Men det visar sig att romanens startskott gick före dessa. I intervjuer har Sara Larsson förklarat att den största inspirationskällan har varit Katarina Vennstams Flickan och lögnen.
Inte oväntat är hämnarperspektivet utgångspunkten. Då rättsystemet inte straffar våldtäktsmännen måste deras straff utmätas på annat sätt. Det är förstås inte lösningen. Men med en otydlig sexualbrottslagstiftning som kan ge friande domar vid uppenbara våldtäkter och övergrepp är alla medel tillåtna att försöka få till stånd en opinion och ändring – även romanen. Jag tror att det också är Den första lögnens mission.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)
Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.