Tiden är två flickors uppväxtår under mitten av 1900- talet, platsen är ett kvarter i Neapel, Italien och handlingen rör sig obevekligen framåt. Berättaren heter Elena, hennes livskamrat heter Lila och tillsammans utgör de något odödligt i det kvarter där människor annars tenderar att dö lite hur som helst. Kvarteret de bor och lever i är våldsamt intensivt, kvinnor såväl som män slåss för sin sak och sin heder eller för att vara den familj som har det mäktigaste fyrverkeriet på nyår. Skomakarfamiljen, frukthandlarfamiljen, vaktmästarfamiljen och Solaras, de som driver konditoriet, alla arbetar hårt och miljön är stundom obegripligt rå. Ändå lyckas Ferrante med konststycket att aldrig bli sentimental i sin återgivning. Inte heller faller hon över på den andra sidan och låter råheten ta över. Nej hon lyckas balansera på den smala stig som vi kanske kan kalla verklighet.
Elena och Lilas första möte utspelar sig då de, sex år gamla, med sina dockor på en skitig och karg innergård inleder en lek i tystnad som slutar med att Lila låter Elenas docka falla ner i ett kolsvart schakt mellan husen. Lila är kompromisslös och egensinnig, viker aldrig ner blicken utan ser alltid tillbaka vem som än tittar. Hon är briljant i allt hon företar sig och hon vågar göra det Elena inte ens vågar drömma om. Elena strävar efter om att bli bäst i klassen, bäst på att läsa, räkna och skriva. Hon är den duktiga flickan, dotter till en kommunanställd vaktmästare och en hemmafru- som utgör själva sinnebilden för vad Elena aldrig vill bli; halt, halvblind och halvstarrig- som så småningom kommer att sitta i baksätet på en bil full med skrikande vänner som kör alldeles för fort genom Neapels kvarter och tänka, vem är jag, vart hör jag hemma?
Medan Lila tvingas sluta skolan redan efter femte klass får Elena möjligheten att fortsätta. Länge håller Lila, med sin sylvassa intelligens, jämna steg med Elena genom att låna alla böcker som finns och lära sig latin och matematik i smyg. Men snart vill hon inte längre att Elena ska visa henne vad hon läst eller skrivit, ”det gör för ont” säger Lila som kommer att bli den vars utseende fångar allas, män såväl som kvinnors, blickar och åtrå. Istället gifter hon sig, strålande vacker och16 år gammal. Hon försakar allt som livet hade kunnat ge – om hon bara hade velat. Min fantastiska väninna är stundom fruktansvärt smärtsam läsning. Den oförtrutna framåtrörelsen gör det uthärdligt liksom persongalleriet i romanen som är rikt och levande. Blicken på människorna i kvarteret är varken förälskad eller förfärad utan upplevs ständigt öppen, klar och oförställd.
Romanen inleds med en epilog där en 66 årig Elena Grecco, i romanen även kallad Lenú, får veta att hennes vän, den nästan osannolika- och kanske just därför så påtagligt verkliga- vän Lila är spårlöst försvunnen. Försvinnandet, ett bokstavligt sådant då Lila verkligen tycks ha raderat ut alla spår av sig själv, ja till och med klippt bort sitt ansikte på alla fotografier, blir upphov till att Elena bestämmer sig för att nedteckna varenda detalj av deras gemensamma liv. Det blir en berättelse om en storslagen vänskap utan ens en tillstymmelse till klichéer om harmoni och evig lojalitet. Tvärtom innefattar deras relation såväl kamp, rivalitet och missunnsamhet. Det är lång kö för att låna denna roman på biblioteket så mitt tips är- ställ dig i kö. Idag.
Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)
Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.