Helene berättar om en mamma, sin mamma, en olycklig, ofullbordad kvinna som aldrig egentligen fick möjlighet och utrymme att bli den människa hon hade kunnat bli. Snärjd av mödraskapet, ensam vårdnad, lämnad av sin man/fadern till flickan och sedan även en lillebror, som hon adopterar bort. I beroendeställning, upplever jag det som, till männen i sitt liv, hela livet genom.

En människa som inte blir sedd, som får piller istället för terapi, som inte klarar av verklighetens ok. Hon skriver om att vara dotter, vanmakten hon känner som dotter, hur mammans mående och livsbeslut påverkat henne i hennes uppväxt. Rädslan för att också vara psykiskt sjuk, oviljan att hamna i samma pillerberoende situation när hon själv går in i väggen, när hon själv går sönder. Ilskan över att inte bli tagen på allvar, som att ?det är inget fysiskt fel? skulle vara ett svar, när man känner att man håller på att dö.

För sin genre, som jag läser som biografi/självbiografi trots förlagets "roman" på framsidan, kan jag knappast begära mer. Ärligt, sårigt, naket, poetiskt, drabbande, sorgligt, utforskande, rannsakande, undersökande, igenkännande och en ilska och uppgivenhetskänsla gentemot psykvården.

Jag förstår att den rör sig i gränslandet mellan biografi och fiktion, att den arbetar med skönlitterära medel. Vilket också är intressant att fundera över, var gränsen går. Och det är väl egentligen inte viktigt, känslan här är sann och autentisk, oavsett.

Hon berättar både om mammans liv, som ger en bakgrundsförståelse för hur det blev som det blev för Barbro, och om sin egen uppväxt med denna mamma. Utdrag från mammans journaler speglar det som berättas, och det som inte sägs i dem blir påfallande uppenbart. Utdrag från den egna terapins samtal om mamman plockas ut och blir som poesi. Repliker som sagts och som återges, blir också som poetiska meningar i texten. En fin dynamik i berättandet, som skapar fler dimensioner än ett platt återgivande skulle göra.

Och jag blir så trött, på psykiatrin, på människosynen, på hur det får lov att vara så här, och det är så här, för många många många fler än Barbro. Som om deras livskvalité inte spelar någon roll. Som om det viktigaste är att de inte tar livet av sig, för att det inte skulle ?se bra ut?, som att ett återställande till ?inte suicidal? är nog. Skyddsnätet finns där, men bara så pass mycket att de kan säga att de gjort sitt, inget långsiktigt tänkande, ingen tanke på det liv som ska levas. Gränsen är för låg, hjälpen för lite, det blir istället en björntjänst i princip. Och samtidigt den andra sidan: man är själv ansvarig för sitt liv, för de beslut man tar, för den väg man går. Jag antar att det handlar om en skevhet, där personens förmåga och tro på sig själv, inte motsvaras av den hjälp de får, att de ser olika på ansvaret och hjälpen, men också att hjälpen inte hjälper om verktygen för att klara sig själv inte finns där. Det är uppenbart att Barbro på något sätt skulle behövt hjälp att bli starkare i sig själv, följa sin egen vilja och förmåga, inte vara beroende av andra omkring henne, och ett stöd att hantera sitt psykiska handikapp/mående i den situationen. Nu gavs en hand, en hjälp, men bara halvvägs, hon hade inte verktygen för att stå på egna ben. Jag tänker att det är en patriarkal diskrepans vi blir vittne till i levnadsöden som hennes. Skevheten mellan ansvar och förmåga/verktyg. Funderade på om jag skulle sudda ut detta, det kändes snett att skriva så om en annan människa, jag vet ju bara vad jag läst. Samtidigt tänker jag att vi måste prata om det också, jag kan inte bara tänka på att vara ?korrekt?, jag måste få fundera högt. Fundera högt med mig. Det måste finnas rum för att utveckla en tanke och en känsla, det finns inget rätt och fel, ingenting är svartvitt. Vad ska sjukvården hjälpa till med, vad är ens eget ansvar? Vad är familjens ansvar? Vad gör man, då de skevar däremellan? Och hur ska vi orka?

Den här gränsen mellan biografi och roman är inte alldeles självklar. Boken bygger uppenbarligen på dokumentärt material, men formen roman ger friheter, som kanske är nödvändiga för att kunna skriva om det till en berättelse. Jag vet inte vad Helene har förändrat, vad som är "sant" i hennes berättelse, men jag upplever den sann, och den litterära formen blandat med det dokumentära, med intervjuerna, med de egna minnena, det blir en oerhört stark berättelse.

Titel: Mammajournalerna
Författare: Helene Rådberg
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2020

Reflektioner av Mina Widding

Entré: 50:- (30:- för ungdom/medlem)

Biljetter beställs via telefon (090 - 12 18 30) eller genom besök på caféet.